federalmarcus

Val & kval överallt. Det omringar mig vart jag än går, blir aldrig kvitt dem.

Blir så trött på folk som säger en sak och sen inte kan hålla det.

Okej det brukar gå relativt fort, men inte med sån här styrka. Blir lite rädd, fast samtidigt är jag inte ett dugg orolig.

Jag kan inte släppa dig, har jag insett. Och uppenbarligen kan du inte släppa mig. Troligtvis har du ändå kommit längre än mig i bearbetningsprocessen. Jag har stängt in den även om jag alltid tänkt på dig på ett eller annat vis.

Bah, väldigt dålig uppdatering här. Inte för att jag tror någons själ blir väldigt brydd av det, men jag känner att skall jag ha något sånt här så får jag ändå lägga lite effort i det. Just nu är en jobbig tid i mitt liv. Jag vill ha något så hårt att jag har svårt att tänka på annat. Men samtidigt så vet jag (vet inte, men är relativt säker) att jag inte kan behålla det tillräckligt länge, så jag vågar inte ge det en chans. Att det skulle vara såhär jävla svårt att komma över var sjukt oväntat. Jag behöver dig, men jag är fel för dig i min nuvarande sits. Jag behöver vara ett svin ett tag framöver. Jag behöver uppleva och vara impulsiv. Göra allt jag inte hunnit med tidigare. Därför vågar jag inte, för jag är rädd för mina känslor. Rädd att något ska brista, som det en gång tidigare gjort. Hade jag varit 25år gammal eller äldre nu, hade jag troligtvis inte tvekat en sekund, men jag är för ung för det än. Jag kan se mig med dig i framtiden, men mer än så har jag inte sagt till dig personligen. Du tycker likadant, det har du sagt. Och jag litar på dig. Men jag vågar inte säga allt annat jag tänker på, till dig. För det skulle bara försätta dig i en väldigt olämplig sits och försvåra din situation märkvärdigt mycket. Jag vill att du ska gå vidare, men jag vill inte släppa dig (as crazy as it sounds). Jag vågar till exempel inte berätta för dig att jag drömmer om dig, säkert två gånger i veckan, att jag var dag tänker på dig minst en gång genom olika paralleller som jag drar, att jag fortfarande är så gaaaalet attraherad av dig, att jag saknar din röst nåt så enormt mycket, att bara hålla om dig just nu vore som att förlora 137kg övervikt på en sekund. Det är så mycket saker du borde veta, men som du inte får veta. I won't drag you into that shit again, not until I'm stable enough to know myself and all of my functions.

Ovanligt att man tänker mer på kvällen, ne? Nä det är ju oftast då det mesta kommer fram och man känner sig så vis. Man tror att man har såna sjukt egna tankar och känner sig lite mer filosofisk än 98% av resterande världsbor. Dagen efter när man läser igenom det känner man bara att dem övriga 2%'en var den grupp man egentligen tillhörde. Eller ja, det var väl att ta i. Jag tycker jag får fram en del ändå! Hur många gånger har inte detta sagts, säkert i alla världens hörn, att all tid är lånad tid. Bra eller dåligt, det är inte upp till mig att bedöma. Men min åsikt just nu, såhär på kvällskvisten, i skrivande stund, ja right now - helt enkelt(!) är: Jag har haft mycket bra tid i mitt liv, men samtidigt är det just då den är värd som mest. Hade man varit med om det flera gånger hade det förlorat i skalan "speciella ting, tidsfördriv och minnen". Jag har haft lånad tid med mamma, t.ex som gick bort för lite mer än 7år sen nu. Självklart vill man ha sin mamma ett bra tag till, men samtidigt hade jag inte tänkt tillbaka lika ofta och länge på alla härliga stunder. Stunderna då man bråkade, som för övrigt var väldigt sällan, var det man minns mest. Man minns hur hon kunde skälla på en och numera är det något som får ens mungipor att forma en linje likt en halvmåne, fast roterad 90grader. Samma gäller allt annat, alla kompisar, alla avslutningar, starter och stunder värda att minnas. Men det jag vill komma till är nog det här med förhållande. I ett förhållande, eller utanför ett, så kommer man alltid ha ett öga för andra, vare sig man vill eller inte. Håller man inte med så ljuger man för sig själv, men självklart kan det variera starkt beroende på hur nöjd man är i sin sits. Jag kommer alltid ändå uppmärksamma andra som fångar mitt öga, inte för att jag någonsin kommer göra något mer av det sålänge jag är i ett förhållande, men blicken kommer ändå omedvetet lägga märke till såna här fräckheter. Haha, jag kommer av mig hela tiden men jag känner att jag inte snackar allt för mycket ovett(?!). Att tänka och göra är en stor skillnad och det är ingen hårfin gräns däremellan, ville jag bara sticka in med. Jag hade inte kunnat förmå mig att såra någon på det viset i alla fall, men fantasin kan aldrig kopplas. Ett instick till: För övrigt har jag läst att det är bra att ha fantasier om andra, så ni som känner såhär, do not put to much effort in feeling guilty. Och nu till saken jag tänkte på från början! Om man är i ett förhållande är det lånad tid. Och jag vet att jag självklart skulle bli otroligt ledsen om mitt nuvarande förhållande skulle spricka. Jag är verkligen galet kär. Men samtidigt fick jag en tanke, som inte alls rör mitt förhållande just nu och som jag inte hoppas gör det på länge, att om någon man håller kär skulle hitta lyckan hos någon annan. Så skulle jag nog acceptera det. Visst man blir förkrossad, men samtidigt är man så pass ung än så att om man verkligen tycker om någon, måste man kunna släppa personen (ja jag är fullt medveten om att detta har sagts och skrivits all across the country/world, surely for ages) men det är ett intressant fenomen. Att något som betyder så mycket för en, skulle vara okej att släppa när det inte finns något man hellre vill vore att ha personen. Att känna sig lycklig av någon annans lycka, även om den är delad med någon som man innerst inne egentligen vill avsky. Svartsjuka/avundsjuka (vet fortfarande inte riktigt skillnaden mellan dem) som är så stark, inte tar över i en sån här situation är galet. Alltså, haha, som så många gånger tidigare så vet jag inte om jag fått fram min poäng för att jag bara skriver och skriver när jag väl börjat. På vägen försvinner ofta grundtanken och det blir en massa kludd. Hoppas jag kunde förmedla någon känsla rätt och tankar och åsikter som överensstämde med andra eventuella läsare. Även om det är ytterst få eller inga alls haha. Godnatt nu!

Satt och tänkte lite och prata med en kompis om diverse spännande saker. Saker som drifter, skuldkänslor, längtan och styrka. (Nej inte styrka som i att vara stark som en oxe) Det bara slog mig att jag, som jag tänkt på tidigare, skriva lite. Kanske var det en låttext jag skrev, kanske var det någon sorts poesi, kanske var det bara en text utan kategori. Troligtvis passar den in i någon kategori, men jag orkar inte leta upp vilken. Jag har tänkt på att bli t.ex. låtskrivare, jag vet att om jag bara ger det lite tid och söker lite djupare in i huvudet än vanligt så kan jag få ner en massa på papper. Jag kan i alla fall få fram massor i huvudet, då är det ju bara att skriva ner det.. Eller ja, riktigt så lätt är det inte alltid men denna gången var det. Föredrar att skriva på engelska dessutom, men vem gör inte nu mera, känns det som.. Oscar och Flaskan är ju i ett och samma band och dem har bett mig skriva en låttext förut. Jag har ingen aning om dom vill ha den för jag tror inte det är deras genre men kanske kan dom modifiera den lite och lösa det. Får kanske höra med dom, bara för skojs skull haha. På tal om Ogge(!) så är jag glad för hans skull, och för evvans! Dem ses just nu enligt mina källor och jag hoppas det kan bli något där faktiskt. Båda två kan behöva något seriöst och det är alltid roligt att par-träffas! Eller är det? Anyways så får jag snart besök, även om ingen (typ ingen) läser detta så får jag det! So, heidoo.

Viljan måste ändå vara starkare än hoppet. På alla vis. Jag tycker det. Tja!

Alltså, sex kan fan inte vara höjden av kärlek. Det måste finnas något mer. Hur mycket man än gör och tycker om någon så slutar det i sängen, men det känns som att det inte är allt. Vet inte varför det slog mig nu, men det gjorde det. Men det känns som att.. jag vet faktiskt inte vad det känns som. Sex med rätt person, någon man tycker om. Finns knappt något bättre. Men samtidigt känns det som att det är långtifrån allt som symboliserar kärlekens största bedrifter. Jag kan bara inte komma på vad. Haha vilken jävla tanke, men jag kan inte släppa det. Det är något som får mig att tänka och jag vet att jag har älskat och älskar och grejer. Men jag kommer inte på något som är bättre att visa kärlek på än att mysa, pussas osv, vilket leder till sex som då ska vara toppen? Kanske är det som talspråket: Det är inte målet, utan resan, som är mödan värd. Grejen precis innan man har sex, när man vet att man kommer få det. Känslan av hur obeskrivligt skönt det kommer bli inom några minuter får en att rysa. I alla fall mig. Egentligen vet jag inte vad som fick mig att tänka detta eller vad jag vill komma fram till. Men kärleken är fan helt outgrundlig och jag tror det finns otaliga sätt att älska på, men jag gillar att ha simpla, rätta svar. haha, eh. Äh, bug.

Jag är glad. Glad att du hittade mig, att du tog steget att skriva till mig även om det inte var så märkvärdigt. Det var inte det som fick mig på fall, men allt därefter har bara gått i rätt riktning. Så jävla oväntat, sån jävla tur man kan ha. What makes me deserve this luck? Glad är jag i alla fall, som sagt. Bara från ingenstans dyker någon upp som lyser upp ens närvaro efter bara så lite tid. Hur det är möjligt vet jag inte, men det tyder ju uppenbarligen på att det ÄR möjligt. Jag tycker om så mycket med dig, sättet du är öppen på, hur du kan prata om allt mellan himmel & jord utan att det är genant. Din charmiga dialekt är också ett galet stort plus. Jag bara faller mer och mer var gång vi ses, även om jag har mina ups and downs i tankeväg. Men jag är nästan 100% på vad jag vill och jag tänker på dig för ofta för att kunna låta bli att träffa dig. Jag tänker på dig så ofta att allt annat än att säga att jag är kär, är bara dumhet. Haha, kom att tänka på rubriken, "middle of nowhere" skulle kunna antas att vara där du bor. Bjuv. Haha, puh. Jag gillar att reta dig och sättet du kan hantera skämt på. Att du inte blir sotis för att jag har tjejkompisar som jag pratar med ofta, i vart fall så syns det inte på dig att det stör dig. Och det ska det inte behöva, för jag skulle aldrig träffa någon annan när jag redan har någon. Någon som är du, i detta fallet. Tack för att du skrev till mig.

Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Ja jag behöver inte skriva det fler gånger för att man ska förstå att det är upp och ner rätt ofta. Vilken sits jag hamnat i. Varför försatte jag mig i denna positionen? Jag har lite lätt för att rusa in i saker, men egentligen med all rätt. Om det känns bra så är det klart att man vill ha det, så varför tveka? Ibland borde man kanske tänka igenom saker fler än en gång och känna efter fler än en gång också. Det är en läxa jag borde ta och lära mig. Men just nu känns det faktiskt rätt bra. Just nu är det upp och allt känns bra nu, eller nästan allt. Jag känner att jag utstrålar väldigt många olika vibbar men jaja. Det får tiden lösa. I'm nothing more than a human being. Det löser sig och förhoppningsvis blir allt asbra. Allting händer för en orsak är ett av mina få motto. And I believe this case is similar to everything else. Så jag håller fortfarande hårt kring det mottot.

Fix me.

Inte min dag idag, en sån dag som jag sällan har. Är sa jävla trött, sur och nere. Sovit dåligt men det var det värt, just då o alla fall. Inte idag. Att bli sur över onödiga tramssaker, lönt? - nej. Man är sa jävla envis också och vägrar säga ifrån att man är det också och försöker ibland ge små vinkar om det. Sa löjligt egentligen, men det är väl så man är skapt. Man har ett visst behov av uppmärksamhet, uppmuntran, förståelse och medlidande. Även om man för stunden inte förtjänar det ett piss. Skärpning, i alla fall på mig, det är precis såhär jag aldrig vill vara, men ändå blir det så ibland. Jag vill ha full kontroll, i alla fall över mig själv. Inte över någon annan, det hade äcklat mig att ha det. Hatar makt (på tal om vad?!) Fan vad jag svamlar.. Ska sova nu, godnatt.

Åh, vilken tradig jävla dag. Visst jobba var lugnt men att man sen kommer hem och är trött är ju inte så roligt kanske.. men det är inte grejen, såna här dagar får en att tänka och det är både bra o dåligt antar jag. Restskatt väntade när jag kom hem också, och pappa har lovat 2 dagar i rad att vi ska köra men han prioriterar annat istället -.- Sen kommer folk med så jävla lama ursäkter för saker som dom inte vill eller orkar göra. För fan, var ärliga istället om ni inte kommer på en duglig ursäkt, hur jävla svårt är det egentligen?! Arg jag blir. Blir fan helt nedstämd av blotta tanken på jobb dessutom och nu ska jag jobba mer, not fine. Men jaja, kommer några hit sen och efter det ska vi ut och jag har dessutom beskrivit lite om min tatuering så får hoppas skissen kommer snart och att jag blir nöjd med den. Resten av dagen kan fan bara bli bättre känns det som..

"Never let your head hang down. Never give up and sit down and grieve. Find another way. And don't pray when it rains if you don't pray when the sun shines." - Satchel Paige

Allting är så jävla gött, men samtidigt inte. Eller jo.
Jag har äntligen träffat någon som jag velat träffa mer än en gång, igen.
Visst det var ju inte så kryddat längesen jag träffade någon sist, men inte någon som jag ville träffa fler gånger.
Innan dess var det ju ett förhållande på ca. 9 månader, men det är snart ett år sedan. Tiden går fort.

Jag är så jävla glad, men samtidigt så är jag inte helt fri från tvekan.. Jag är så rädd att såra folk, och speciellt någon som dig. Någon som jag bryr mig extra mycket om.
Okej vi har inte träffats så länge men vem har sagt att det måste ta så lång tid att falla? Det handlar ju bara om hur djupt man gör det och med dig har jag inte nått någon botten än.
Jag faller fortfarande bara mer och mer för varje gång vi ses och egentligen är jag så jävla kär men jag måste bara bli helt klar i huvudet. Även om jag egentligen redan har en bra plan, som ska bli awesome.

Dessutom är jag jävligt glad att jag har mina vänner och just nu speciellt en, Viktor. Om någon förstår mig så är det fan han. Tyck vad ni vill, gay eller inte, couldn't care less, men det behövs att ha en sådan vän.
Jävligt glad dessutom att han har träffat någon som verkligen betyder något för honom, som verkligen är hans andra halva. För såvitt jag har lagt märke till och hört om, så är det ingen tvekan om saken att han aldrig träffat någon mer lik honom.
Wish you all luck, both of you.

I övrigt så är det väl inte så mycket, eller det är det men det är typiskt att så fort jag ska skriva av mig så kommer tusen tankar och byter ut mina "skrivartankar" så jag glömmer bort stora delar. Lovar att om 20min så kommer jag ha en lika lång text till att skriva, om det jag tänkte skriva om först. Även om mycket av det kom med så är det långt ifrån allt.

Saker jag längtar till just nu för övrigt också: Stugan, körkort, fixa med tatuering och klistra in den i huden (om jag blir nöjd) och resten får bli som det blir. I live to see.

Jaja tjena.. tiden går ju inte fort eller så.
Idag är det 7år sen mamma gick bort. Det är helt galet, ibland känns det som igår och ibland känns det otroligt långt bort. Längre än 7år. Det varierar så jävla mycket och allting när något händer som gör mig upprörd, ledsen eller deprimerad så börjar jag tänka på dig, mamma.
Vilket inte precis lindrar smärtan, eller tårarna, eller vad det nu kan vara.

Jag hade, uppriktigt sagt, gjort precis vad som helst för att få träffa dig i en dag igen. Att kunna krama om dig igen och bara hålla dig i närheten, veta att du finns. Ett tecken från dig hade egentligen räckt, men jag vet ändå att du finns där. Ibland när allt är svårt så vet jag att du vakar över mig och hjälper mig i mina val och i faror. Det känns så i alla fall, som en skyddsängel men som fortfarande har insikt över jordelivet. Inte för att du inte varit en ängel längre än tiden i himmeln, men för att du var så förstående och alltid fanns där.

Visst det kanske låter som vilken mamma som helst, och det gör det väl för alla som inte har haft just henne som en. Alla mödrar är väl speciella och viktiga. Det dumma är att man inte inser det förrän det verkligen går snett. Sen att jag var 12 år och inte visste allting utan och innan (det gör jag väl inte nu heller, men nära på ju!) är ju sin sak. Önskar att jag spenderade mer tid med dig, berättade mer och bara fanns mer, helt enkelt. Även om jag vet och fått höra av alla andra att när jag sov hos dig på Hospice, även om jag bara spelade playstation, så var det mer än väl för dig. Jag hoppas verkligen att det var det.

puh, nära till gråten nu när man tar upp allting igen, eller delar av det.
ILY, MOM.

Varför är det så jävla enkelt att relatera till musik?
Varför väcks minnen så enkelt av bara något så litet som ett ljud eller en doft?

Sitter här nu och bara känner hur mycket jag tänker, sitter och väntar på att sticka iväg och fira en kompis men det är några timmar kvar.. vilket resulterar i en hel del tankar.
Jag sitter och tänker på hur jävla skönt det kommer bli när man har körkort, sen leder det till avståndstänk som leder till tankar på folk på avstånd, som leder till andra tankar på en speciell person, vilket leder till glädje men samtidigt saknad. Eller åtminstone längtan.
Tankarna vandrar så jävla fort och minst lilla sammanhang kan ta en från att tänka på en högtalare till att tänka på världens mest invecklade problem. Det är galet häftigt men reaktionerna kan bli så jävla blandade och det gör det ibland jobbigt att tänka.

Jag är väl en tänkare, skulle man nog kunna säga. Även om jag inte visar det för så många, mest de som står mig närmst. Galet vad djupa tankar man har ibland.
Jag tänkte på en grej nu också, jag visste egentligen inte vad jag skulle skriva nu här, men jag kände samtidigt att jag behövde skriva av mig lite och redan nu efter 1-2 minuter har jag fått ihop en halv A4 i princip.
Sen började jag tänka på P3 och Simon Svensson(?) som ringer till tankesmedjan var vecka och frågar om dom tänkt på olika random saker. Hahaha, det fick mig dock att skratta och nu blev jag lite lättad för det känns som om jag var på väg åt andra hållet lite, åt det mer tänkande, djupa, deppiga hållet.  Varför?! Jag har ju helg, vilket betyder: Inget jobb. ASGÖTT ju!

För övrigt är det en vecka kvar på jobb bara vilket också får mig att må bättre.. vilket fick mig att tänka på körkortsteorin som säger att "när man är närmare målet blir man tröttare". Vilket betyder att detta inte ska påverka mig utan att jag ska kämpa veckan ut och SEN ta det lugnt och bli trött!

Vandrande tankar, 5 av 5 nhl-puckar. Fast ibland är det bara 1/5 nhl-puckar.
Tja.

Usch ja, begravningen igår av farfar var värre än jag trodde, även om det var helt underbart fint samtidigt.
Beskrivningen av honom fick en att storlipa för den sammanfattade honom så bra, vilken härlig farfar man har/har haft. Han finns alltid med en oavsett, i alla fall är det vad jag tror och min tro på något övernaturligt har varit stark sen jag förlorade mamma för snart 7 år sen. Det känns säkert på något sätt, som om något vakar över en, som en speciell trygghet som finns där utan att egentligen visas. Det är skönt, men samtidigt hade jag gärna haft dem båda kvar i livet..

Det var starkt, jag har aldrig sett min pappa gråta förut och inte ens min bror faktiskt, i alla fall inte på psykiska grunder, bara om han slagit sig eller liknande. Kan inte minnas att han grät ens när mamma gick bort men han stängde förmodligen det inne och bearbetade det på andra sätt och håll. Eller också så kom allting nu, delar från mamma och såklart till större delen farfars bortgång, kanske släppte allting nu. Jag vet inte men det är verkligen starkt att se andra män gråta. Dock är det jävligt jobbigt, jag avskyr att inte kunna få andra att må bra som är i min närhet men jag vet om att det är bra att gråta. Och vid detta tillfället är det mer än fullständigt normalt att gråta, det är i princip en självklarhet vid en begravning.

Puh, önskar att jag sa till alla i min familj och släkt lite oftare att jag älskade dem, för det gör jag verkligen. Men det är inget som man tar upp speciellt ofta i övrigt. Men jag vet om att alla vet om det ändå, men det känns bättre inom en själv när man får sagt det ibland.