federalmarcus

Usch ja, begravningen igår av farfar var värre än jag trodde, även om det var helt underbart fint samtidigt.
Beskrivningen av honom fick en att storlipa för den sammanfattade honom så bra, vilken härlig farfar man har/har haft. Han finns alltid med en oavsett, i alla fall är det vad jag tror och min tro på något övernaturligt har varit stark sen jag förlorade mamma för snart 7 år sen. Det känns säkert på något sätt, som om något vakar över en, som en speciell trygghet som finns där utan att egentligen visas. Det är skönt, men samtidigt hade jag gärna haft dem båda kvar i livet..

Det var starkt, jag har aldrig sett min pappa gråta förut och inte ens min bror faktiskt, i alla fall inte på psykiska grunder, bara om han slagit sig eller liknande. Kan inte minnas att han grät ens när mamma gick bort men han stängde förmodligen det inne och bearbetade det på andra sätt och håll. Eller också så kom allting nu, delar från mamma och såklart till större delen farfars bortgång, kanske släppte allting nu. Jag vet inte men det är verkligen starkt att se andra män gråta. Dock är det jävligt jobbigt, jag avskyr att inte kunna få andra att må bra som är i min närhet men jag vet om att det är bra att gråta. Och vid detta tillfället är det mer än fullständigt normalt att gråta, det är i princip en självklarhet vid en begravning.

Puh, önskar att jag sa till alla i min familj och släkt lite oftare att jag älskade dem, för det gör jag verkligen. Men det är inget som man tar upp speciellt ofta i övrigt. Men jag vet om att alla vet om det ändå, men det känns bättre inom en själv när man får sagt det ibland.