It could've been easier, why pass away so early? I need you.
Jaja tjena.. tiden går ju inte fort eller så.
Idag är det 7år sen mamma gick bort. Det är helt galet, ibland känns det som igår och ibland känns det otroligt långt bort. Längre än 7år. Det varierar så jävla mycket och allting när något händer som gör mig upprörd, ledsen eller deprimerad så börjar jag tänka på dig, mamma.
Vilket inte precis lindrar smärtan, eller tårarna, eller vad det nu kan vara.
Jag hade, uppriktigt sagt, gjort precis vad som helst för att få träffa dig i en dag igen. Att kunna krama om dig igen och bara hålla dig i närheten, veta att du finns. Ett tecken från dig hade egentligen räckt, men jag vet ändå att du finns där. Ibland när allt är svårt så vet jag att du vakar över mig och hjälper mig i mina val och i faror. Det känns så i alla fall, som en skyddsängel men som fortfarande har insikt över jordelivet. Inte för att du inte varit en ängel längre än tiden i himmeln, men för att du var så förstående och alltid fanns där.
Visst det kanske låter som vilken mamma som helst, och det gör det väl för alla som inte har haft just henne som en. Alla mödrar är väl speciella och viktiga. Det dumma är att man inte inser det förrän det verkligen går snett. Sen att jag var 12 år och inte visste allting utan och innan (det gör jag väl inte nu heller, men nära på ju!) är ju sin sak. Önskar att jag spenderade mer tid med dig, berättade mer och bara fanns mer, helt enkelt. Även om jag vet och fått höra av alla andra att när jag sov hos dig på Hospice, även om jag bara spelade playstation, så var det mer än väl för dig. Jag hoppas verkligen att det var det.
puh, nära till gråten nu när man tar upp allting igen, eller delar av det.
ILY, MOM.
Idag är det 7år sen mamma gick bort. Det är helt galet, ibland känns det som igår och ibland känns det otroligt långt bort. Längre än 7år. Det varierar så jävla mycket och allting när något händer som gör mig upprörd, ledsen eller deprimerad så börjar jag tänka på dig, mamma.
Vilket inte precis lindrar smärtan, eller tårarna, eller vad det nu kan vara.
Jag hade, uppriktigt sagt, gjort precis vad som helst för att få träffa dig i en dag igen. Att kunna krama om dig igen och bara hålla dig i närheten, veta att du finns. Ett tecken från dig hade egentligen räckt, men jag vet ändå att du finns där. Ibland när allt är svårt så vet jag att du vakar över mig och hjälper mig i mina val och i faror. Det känns så i alla fall, som en skyddsängel men som fortfarande har insikt över jordelivet. Inte för att du inte varit en ängel längre än tiden i himmeln, men för att du var så förstående och alltid fanns där.
Visst det kanske låter som vilken mamma som helst, och det gör det väl för alla som inte har haft just henne som en. Alla mödrar är väl speciella och viktiga. Det dumma är att man inte inser det förrän det verkligen går snett. Sen att jag var 12 år och inte visste allting utan och innan (det gör jag väl inte nu heller, men nära på ju!) är ju sin sak. Önskar att jag spenderade mer tid med dig, berättade mer och bara fanns mer, helt enkelt. Även om jag vet och fått höra av alla andra att när jag sov hos dig på Hospice, även om jag bara spelade playstation, så var det mer än väl för dig. Jag hoppas verkligen att det var det.
puh, nära till gråten nu när man tar upp allting igen, eller delar av det.
ILY, MOM.
Kommentarer
Trackback
