federalmarcus

Lämna mig ifred, ångestjävel.

Jag har hela tiden känslor, minnen och tankar som jagar mig. Ständigt, ständigt, ständigt.

Jag försöker fly dem genom att umgås en massa med vänner, försöka hitta "sällskap" på annat håll och grejer.

Men jag vill inte påstå att det hjälper. Jag menar, klart att det betyder så galet mycket att ha så bra vänner i sin närvaro, men det ersätter inte inte den tomhet jag saknar.

Klart andra förhållanden har varit jobbiga att ta sig ur, eller kanske inte mitt första äkta förhållande. Det var verkligen hur lätt som helst i jämförelse med de andra två styckna seriösa jag haft. But nothing can be compared to you. Det har fan gått över ett år nu sen vi gjorde slut. Eller snarare jag (varför alltid jag?!). Still, you won't disappear.

Det känns lite dumt att skriva det men det är bara ett förhållande jag verkligen haft svårt att ta mig igenom.

Är det någon jag vill ha ett förhållande med igen, så är det dig.

Men av någon anledning är jag inte stabil nog att inleda ett igen, så jag vägrar som sagt att berätta. Men det tär på mig att inte få vara ärlig mot dig, när jag vet att vi delat allt en gång.

Troligtvis är det därför jag ältar det här, jag hoppas väl i någon mån att du ser det. Men samtidigt inte. Jag är så jävla kluven och allting hoppar från dag till dag.

Jag vill må bra, inte bara tillfälligt.