federalmarcus

Alltså, sex kan fan inte vara höjden av kärlek. Det måste finnas något mer. Hur mycket man än gör och tycker om någon så slutar det i sängen, men det känns som att det inte är allt. Vet inte varför det slog mig nu, men det gjorde det. Men det känns som att.. jag vet faktiskt inte vad det känns som. Sex med rätt person, någon man tycker om. Finns knappt något bättre. Men samtidigt känns det som att det är långtifrån allt som symboliserar kärlekens största bedrifter. Jag kan bara inte komma på vad. Haha vilken jävla tanke, men jag kan inte släppa det. Det är något som får mig att tänka och jag vet att jag har älskat och älskar och grejer. Men jag kommer inte på något som är bättre att visa kärlek på än att mysa, pussas osv, vilket leder till sex som då ska vara toppen? Kanske är det som talspråket: Det är inte målet, utan resan, som är mödan värd. Grejen precis innan man har sex, när man vet att man kommer få det. Känslan av hur obeskrivligt skönt det kommer bli inom några minuter får en att rysa. I alla fall mig. Egentligen vet jag inte vad som fick mig att tänka detta eller vad jag vill komma fram till. Men kärleken är fan helt outgrundlig och jag tror det finns otaliga sätt att älska på, men jag gillar att ha simpla, rätta svar. haha, eh. Äh, bug.

Jag är glad. Glad att du hittade mig, att du tog steget att skriva till mig även om det inte var så märkvärdigt. Det var inte det som fick mig på fall, men allt därefter har bara gått i rätt riktning. Så jävla oväntat, sån jävla tur man kan ha. What makes me deserve this luck? Glad är jag i alla fall, som sagt. Bara från ingenstans dyker någon upp som lyser upp ens närvaro efter bara så lite tid. Hur det är möjligt vet jag inte, men det tyder ju uppenbarligen på att det ÄR möjligt. Jag tycker om så mycket med dig, sättet du är öppen på, hur du kan prata om allt mellan himmel & jord utan att det är genant. Din charmiga dialekt är också ett galet stort plus. Jag bara faller mer och mer var gång vi ses, även om jag har mina ups and downs i tankeväg. Men jag är nästan 100% på vad jag vill och jag tänker på dig för ofta för att kunna låta bli att träffa dig. Jag tänker på dig så ofta att allt annat än att säga att jag är kär, är bara dumhet. Haha, kom att tänka på rubriken, "middle of nowhere" skulle kunna antas att vara där du bor. Bjuv. Haha, puh. Jag gillar att reta dig och sättet du kan hantera skämt på. Att du inte blir sotis för att jag har tjejkompisar som jag pratar med ofta, i vart fall så syns det inte på dig att det stör dig. Och det ska det inte behöva, för jag skulle aldrig träffa någon annan när jag redan har någon. Någon som är du, i detta fallet. Tack för att du skrev till mig.

Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Ja jag behöver inte skriva det fler gånger för att man ska förstå att det är upp och ner rätt ofta. Vilken sits jag hamnat i. Varför försatte jag mig i denna positionen? Jag har lite lätt för att rusa in i saker, men egentligen med all rätt. Om det känns bra så är det klart att man vill ha det, så varför tveka? Ibland borde man kanske tänka igenom saker fler än en gång och känna efter fler än en gång också. Det är en läxa jag borde ta och lära mig. Men just nu känns det faktiskt rätt bra. Just nu är det upp och allt känns bra nu, eller nästan allt. Jag känner att jag utstrålar väldigt många olika vibbar men jaja. Det får tiden lösa. I'm nothing more than a human being. Det löser sig och förhoppningsvis blir allt asbra. Allting händer för en orsak är ett av mina få motto. And I believe this case is similar to everything else. Så jag håller fortfarande hårt kring det mottot.

Fix me.

Inte min dag idag, en sån dag som jag sällan har. Är sa jävla trött, sur och nere. Sovit dåligt men det var det värt, just då o alla fall. Inte idag. Att bli sur över onödiga tramssaker, lönt? - nej. Man är sa jävla envis också och vägrar säga ifrån att man är det också och försöker ibland ge små vinkar om det. Sa löjligt egentligen, men det är väl så man är skapt. Man har ett visst behov av uppmärksamhet, uppmuntran, förståelse och medlidande. Även om man för stunden inte förtjänar det ett piss. Skärpning, i alla fall på mig, det är precis såhär jag aldrig vill vara, men ändå blir det så ibland. Jag vill ha full kontroll, i alla fall över mig själv. Inte över någon annan, det hade äcklat mig att ha det. Hatar makt (på tal om vad?!) Fan vad jag svamlar.. Ska sova nu, godnatt.

Åh, vilken tradig jävla dag. Visst jobba var lugnt men att man sen kommer hem och är trött är ju inte så roligt kanske.. men det är inte grejen, såna här dagar får en att tänka och det är både bra o dåligt antar jag. Restskatt väntade när jag kom hem också, och pappa har lovat 2 dagar i rad att vi ska köra men han prioriterar annat istället -.- Sen kommer folk med så jävla lama ursäkter för saker som dom inte vill eller orkar göra. För fan, var ärliga istället om ni inte kommer på en duglig ursäkt, hur jävla svårt är det egentligen?! Arg jag blir. Blir fan helt nedstämd av blotta tanken på jobb dessutom och nu ska jag jobba mer, not fine. Men jaja, kommer några hit sen och efter det ska vi ut och jag har dessutom beskrivit lite om min tatuering så får hoppas skissen kommer snart och att jag blir nöjd med den. Resten av dagen kan fan bara bli bättre känns det som..

"Never let your head hang down. Never give up and sit down and grieve. Find another way. And don't pray when it rains if you don't pray when the sun shines." - Satchel Paige

Allting är så jävla gött, men samtidigt inte. Eller jo.
Jag har äntligen träffat någon som jag velat träffa mer än en gång, igen.
Visst det var ju inte så kryddat längesen jag träffade någon sist, men inte någon som jag ville träffa fler gånger.
Innan dess var det ju ett förhållande på ca. 9 månader, men det är snart ett år sedan. Tiden går fort.

Jag är så jävla glad, men samtidigt så är jag inte helt fri från tvekan.. Jag är så rädd att såra folk, och speciellt någon som dig. Någon som jag bryr mig extra mycket om.
Okej vi har inte träffats så länge men vem har sagt att det måste ta så lång tid att falla? Det handlar ju bara om hur djupt man gör det och med dig har jag inte nått någon botten än.
Jag faller fortfarande bara mer och mer för varje gång vi ses och egentligen är jag så jävla kär men jag måste bara bli helt klar i huvudet. Även om jag egentligen redan har en bra plan, som ska bli awesome.

Dessutom är jag jävligt glad att jag har mina vänner och just nu speciellt en, Viktor. Om någon förstår mig så är det fan han. Tyck vad ni vill, gay eller inte, couldn't care less, men det behövs att ha en sådan vän.
Jävligt glad dessutom att han har träffat någon som verkligen betyder något för honom, som verkligen är hans andra halva. För såvitt jag har lagt märke till och hört om, så är det ingen tvekan om saken att han aldrig träffat någon mer lik honom.
Wish you all luck, both of you.

I övrigt så är det väl inte så mycket, eller det är det men det är typiskt att så fort jag ska skriva av mig så kommer tusen tankar och byter ut mina "skrivartankar" så jag glömmer bort stora delar. Lovar att om 20min så kommer jag ha en lika lång text till att skriva, om det jag tänkte skriva om först. Även om mycket av det kom med så är det långt ifrån allt.

Saker jag längtar till just nu för övrigt också: Stugan, körkort, fixa med tatuering och klistra in den i huden (om jag blir nöjd) och resten får bli som det blir. I live to see.

Jaja tjena.. tiden går ju inte fort eller så.
Idag är det 7år sen mamma gick bort. Det är helt galet, ibland känns det som igår och ibland känns det otroligt långt bort. Längre än 7år. Det varierar så jävla mycket och allting när något händer som gör mig upprörd, ledsen eller deprimerad så börjar jag tänka på dig, mamma.
Vilket inte precis lindrar smärtan, eller tårarna, eller vad det nu kan vara.

Jag hade, uppriktigt sagt, gjort precis vad som helst för att få träffa dig i en dag igen. Att kunna krama om dig igen och bara hålla dig i närheten, veta att du finns. Ett tecken från dig hade egentligen räckt, men jag vet ändå att du finns där. Ibland när allt är svårt så vet jag att du vakar över mig och hjälper mig i mina val och i faror. Det känns så i alla fall, som en skyddsängel men som fortfarande har insikt över jordelivet. Inte för att du inte varit en ängel längre än tiden i himmeln, men för att du var så förstående och alltid fanns där.

Visst det kanske låter som vilken mamma som helst, och det gör det väl för alla som inte har haft just henne som en. Alla mödrar är väl speciella och viktiga. Det dumma är att man inte inser det förrän det verkligen går snett. Sen att jag var 12 år och inte visste allting utan och innan (det gör jag väl inte nu heller, men nära på ju!) är ju sin sak. Önskar att jag spenderade mer tid med dig, berättade mer och bara fanns mer, helt enkelt. Även om jag vet och fått höra av alla andra att när jag sov hos dig på Hospice, även om jag bara spelade playstation, så var det mer än väl för dig. Jag hoppas verkligen att det var det.

puh, nära till gråten nu när man tar upp allting igen, eller delar av det.
ILY, MOM.