federalmarcus

Anledningen till att jag inte lägger ut att jag börjat blogga är för att jag inte vill ha uppmärksamhet egentligen. Eller i alla fall inte på det viset som man får när man gör reklam för det själv. Visst vore det roligt att få lite läsare kanske, men egentligen struntar jag i vilket.. Jag skriver för min egen skull, för att få ut det jag har inom mig och ska jag vara ärlig så tror jag att många hade varit på en för att man skrivit blogg. Kompisar till exempel bara; jaja men ska du inte hem och blogga?

Inte för att jag tar illa vid mig eller något sånt, men ja, det är bara skönt så länge det bara är folk som inte känner mig eller som inte känner mig så väl som läser.

Jag har mycket inom mig som väldigt få vet om och vissa väldigt djupa saker kanske inte ens någon alls känner till. I'd like to keep it that way, actually. Något måste man få ha för sig själv..

Ja mycket har hänt sen jag slutade skriva i bloggen förut, men försöker som sagt ta upp det lite igen. Får som sagt se hur länge det står sig men jag tänker inte skriva i onödan mer i alla fall för att fylla ut utan bara när jag har något att säga.

Har väl inte asmycket att säga nu egentligen men jag tänker på hur mycket som har förändrats sen förra året (2009).
Jag har skaffat en hel del nya vänner, blivit av med någon, glidit från några, bytt hobby, blivit singel, tagit studenten, börjat jobba lite, varit på bal, ja utvecklats helt enkelt. Förändringarna är stora och alla är inte lika omtyckta som andra..

Fortfarande ibland så träffar man på folk som känner igen en som killen som körde bmx dag in och dag ut. Visst det är roligt att vara ihågkommen som den, poängen är bara att jag cyklar inte lika ofta. Jag saknar det, men samtidigt har jag inte gnistan till att fortsätta så det känns fel att bli ihågkommen som någon man inte är längre skulle man nästan kunna säga! Även om det låter lite överdrivet kanske haha.

Har börjat träna 2 olika sorters kampsport istället och trivs jättebra, hittat en ny gnista här och hoppas att jag för en gångs skull håller fast vid det så man kan bli något stort, eller något större än man varit inom föregående sporter man hållit på med i alla fall..

Nämner inte vilka, för så fort det kommer på tal så är det kritik från alla hörn, eller i alla fall nästan. Men känner ni mig vet ni redan vilka. Jag hoppas folk kan se förbi att man slåss, brottas och sparkas och se att det faktiskt är en sport och ingen livsstil. Jag är inte ett dugg våldsam av mig i övrigt och får ut jättemycket av träningen. Alla aggressioner försvinner, alla är dessutom väldigt trevliga där och hade man träffat dem utanför centret hade man inte kunnat tro att de håller på med något sådant faktiskt!
Dessutom är det skitbra träning och jag älskar att köra slut på mig själv, det är så jävla gött. Sen att man får lite muskler här och var som poppar upp lite med tiden gråter jag inte över heller!

I övrigt är jag inne i en fas som är jävligt jobbig, jag hoppas jag tar mig ur svackan och gör en stark comeback men just nu är allting upp och ner. Men jag löser det, jag är inte den som är den!

Usch, det var väntat, men ändå inte såhär tidigt..
Farfar gick bort 5 över 12 inatt, cancer som spridit sig väldigt fort. Lungorna var i princip förstörda lät det som när pappa berättade om den senaste röntgenbilden på honom.
Fick reda på det inatt vid 1 tiden när jag låg och sov, pappa berättade..

Jag kände inte så mycket just då, jag visste inte var jag skulle bli av bara. Farfar var ju gammal och han har alltid varit positiv, alltid försökt sig på nya saker och ting oavsett om det gått åt skogen. Ny dator, ny dvd, ny tv, ja allting nytt ville han ha, såklart. Han hade ju råd med det och ville hänga med i svängarna. Tragiskt nog så gick allt detta så fort, i Maj först fick han reda på att det var tumörer men han blev opererad och blev bättre, i nån vecka.
Jag hann inte inse, eller ville väl inte inse att han skulle gå bort snart fastän det inte var något snack om saken i princip, man hoppas väl alltid på det bästa antar jag.

Jag har varit med om alla dessa faserna förut, så jag känner igen vartenda symptom han haft men ändå har jag förträngt det och tryckt det bort från mig. Det är inte likt mig egentligen men det har blivit så och nu är han borta.

Det får mig att tänka på hur snabbt livet tar vändningar, ibland mer drastiska än andra. Det får mig även att uppskatta allting här i livet mer, till exempel mina vänner. Det är ju sällan man går runt och säger att man älskar varandra till dem men hade någon försvunnit bara så och jag inte hunnit säga det så hade jag troligtvis fått starka skuldkänslor.. Jag vet för övrigt inte sist jag sa "jag älskar dig" till min bror, men jag gjorde det inatt när jag ringde och grät över farfar. Jag hoppas att alla som står mig närmst vet om att jag är överlycklig att ha så bra vänner som er. Bland dem; Oscar, Viktor, Anders, Tobbe, Rasmus, Mattias, Alex och Figge också även om vi inte ses lika ofta och Sebbe som jag inte träffat så länge känner jag att jag har kommit väldigt bra överens med och rätt nära.
Ja det finns fler men det är ni som är närmst just nu och som har varit det längst. Eller som format mig lite mer än andra som person.


kärlek till er.

P.S. Vill bara säga till alla: ta hand om er, man vet aldrig när någon dörr stängs. Eller någon ny öppnas. Var på din vakt men släpp in förändringar.

Hallå igen,. nä jag vet om att det inte var igår jag bloggade men jag har velat fram och tillbaka länge nu.
Det känns så lökigt att skriva saker på facebook och visst ibland kan man få bra respons men oftast oseriösa svar som flippar ur det man egentligen ville få fram.
Så jag tänkte, kanske ska jag återuppta bloggen, men jag vet inte. eller ja nu verkar jag ha bestämt, i alla fall för tillfället.
Det är så mycket som har hänt sen jag sist bloggade så jag har massor att skriva om och dessutom känner jag att jag hela tiden behöver få ur mig saker. vare sig jag får seriösa svar, oseriösa eller inga så får jag ut det jag tänker på.
Jag lär väl inte skriva varje dag men när det är något jag tänker på så lär jag säkert göra det, jag har så mycket i huvudet som jag känner att jag måste få ut, men inte riktigt orkar prata ut med någon om då det oftast inte är så stora saker. eller saker som är väldigt svåra att förklara. Självklart har jag några bra vänner som jag kan prata med detta om men ja, jag orkar inte alltid för jag är så dålig på att förklara.

Är en massa saker jag saknar just nu och det är väl en fas jag är inne i men jag har fortfarande haft saker som jag velat få ur mig som inte bara är känslomässiga.

Längesen med Petter och Veronica Maggio är för övrigt en låt som jag lyssnar en hel del på nu, och Dum Av Dig, ja ni har säkert hört den. (om det nu är någon som läser ens haha)
jaja det var allt för nu.