I refused to realize it.
Usch, det var väntat, men ändå inte såhär tidigt..
Farfar gick bort 5 över 12 inatt, cancer som spridit sig väldigt fort. Lungorna var i princip förstörda lät det som när pappa berättade om den senaste röntgenbilden på honom.
Fick reda på det inatt vid 1 tiden när jag låg och sov, pappa berättade..
Jag kände inte så mycket just då, jag visste inte var jag skulle bli av bara. Farfar var ju gammal och han har alltid varit positiv, alltid försökt sig på nya saker och ting oavsett om det gått åt skogen. Ny dator, ny dvd, ny tv, ja allting nytt ville han ha, såklart. Han hade ju råd med det och ville hänga med i svängarna. Tragiskt nog så gick allt detta så fort, i Maj först fick han reda på att det var tumörer men han blev opererad och blev bättre, i nån vecka.
Jag hann inte inse, eller ville väl inte inse att han skulle gå bort snart fastän det inte var något snack om saken i princip, man hoppas väl alltid på det bästa antar jag.
Jag har varit med om alla dessa faserna förut, så jag känner igen vartenda symptom han haft men ändå har jag förträngt det och tryckt det bort från mig. Det är inte likt mig egentligen men det har blivit så och nu är han borta.
Det får mig att tänka på hur snabbt livet tar vändningar, ibland mer drastiska än andra. Det får mig även att uppskatta allting här i livet mer, till exempel mina vänner. Det är ju sällan man går runt och säger att man älskar varandra till dem men hade någon försvunnit bara så och jag inte hunnit säga det så hade jag troligtvis fått starka skuldkänslor.. Jag vet för övrigt inte sist jag sa "jag älskar dig" till min bror, men jag gjorde det inatt när jag ringde och grät över farfar. Jag hoppas att alla som står mig närmst vet om att jag är överlycklig att ha så bra vänner som er. Bland dem; Oscar, Viktor, Anders, Tobbe, Rasmus, Mattias, Alex och Figge också även om vi inte ses lika ofta och Sebbe som jag inte träffat så länge känner jag att jag har kommit väldigt bra överens med och rätt nära.
Ja det finns fler men det är ni som är närmst just nu och som har varit det längst. Eller som format mig lite mer än andra som person.
kärlek till er.
P.S. Vill bara säga till alla: ta hand om er, man vet aldrig när någon dörr stängs. Eller någon ny öppnas. Var på din vakt men släpp in förändringar.
Farfar gick bort 5 över 12 inatt, cancer som spridit sig väldigt fort. Lungorna var i princip förstörda lät det som när pappa berättade om den senaste röntgenbilden på honom.
Fick reda på det inatt vid 1 tiden när jag låg och sov, pappa berättade..
Jag kände inte så mycket just då, jag visste inte var jag skulle bli av bara. Farfar var ju gammal och han har alltid varit positiv, alltid försökt sig på nya saker och ting oavsett om det gått åt skogen. Ny dator, ny dvd, ny tv, ja allting nytt ville han ha, såklart. Han hade ju råd med det och ville hänga med i svängarna. Tragiskt nog så gick allt detta så fort, i Maj först fick han reda på att det var tumörer men han blev opererad och blev bättre, i nån vecka.
Jag hann inte inse, eller ville väl inte inse att han skulle gå bort snart fastän det inte var något snack om saken i princip, man hoppas väl alltid på det bästa antar jag.
Jag har varit med om alla dessa faserna förut, så jag känner igen vartenda symptom han haft men ändå har jag förträngt det och tryckt det bort från mig. Det är inte likt mig egentligen men det har blivit så och nu är han borta.
Det får mig att tänka på hur snabbt livet tar vändningar, ibland mer drastiska än andra. Det får mig även att uppskatta allting här i livet mer, till exempel mina vänner. Det är ju sällan man går runt och säger att man älskar varandra till dem men hade någon försvunnit bara så och jag inte hunnit säga det så hade jag troligtvis fått starka skuldkänslor.. Jag vet för övrigt inte sist jag sa "jag älskar dig" till min bror, men jag gjorde det inatt när jag ringde och grät över farfar. Jag hoppas att alla som står mig närmst vet om att jag är överlycklig att ha så bra vänner som er. Bland dem; Oscar, Viktor, Anders, Tobbe, Rasmus, Mattias, Alex och Figge också även om vi inte ses lika ofta och Sebbe som jag inte träffat så länge känner jag att jag har kommit väldigt bra överens med och rätt nära.
Ja det finns fler men det är ni som är närmst just nu och som har varit det längst. Eller som format mig lite mer än andra som person.
kärlek till er.
P.S. Vill bara säga till alla: ta hand om er, man vet aldrig när någon dörr stängs. Eller någon ny öppnas. Var på din vakt men släpp in förändringar.
Kommentarer
Trackback
