You don't say good luck, you say don't give up.
Okej, för en gångs skull öppnar jag mig inte här för att jag är nere eller har för mycket i huvudet. Eller jag har väl alltid för mycket i huvudet mer eller mindre, men det är inte alltid det är saker som verkligen behövs tömmas.
Idag är det bara sjukt skönt att vara. Underbart väder, good old Pabst Blue Ribbon finns på systemet, cykeln ska iväg på en sväng och jag har sovit mer än någonsin känns det som. Allt är bara som det ska vara.
Jag är även sjukt glad att jag har så mycket att se fram emot i sommar:
I slutet på månaden kommer mina favorittjejer hem från sin backpackingresa i Sydostasien.
Örnsköldsvik på ett bmx-event med hela Sveriges åkare.
En resa till både London och Italien är bokad till nästa månad.
Snart slipper jag pendla till Malmö varje dag för att jobba på ett jobb jag sliter ut mig på.
Resan jag ska göra är med en tjej jag träffat ett fåtal gånger bara. Spännande.
Roskilde med det bästa gänget, i sommar.
Det känns som att även om inte allt verkligen går av stapeln så kommer min sommar bli jävligt bra ändå. Det känns som att livet flyter på och inte motströms. Utan precis dit jag vill att det skall bege sig emot.
Livet äger.
It's easy and hard to be here.
Vad fan. Jag önskar att jag bara höll mig till min cykel, den håller inte på att jävlas. Den ger mig inga skuldkänslor, den sårar mig aldrig och den kräver inte speciellt mycket underhåll. Just därför håller jag av den så mycket. För den finns alltid där när jag behöver den. Den vet om att den blir använd mycket för att den just är så avhållsam.
Eftersom att jag inte har något tvång att vara med den så spenderar jag desto mer tid med den.
Men visst, det är bara dumt av mig att jämföra något materiellt med ett livsfenomen som faktiskt har en egen hjärna, ett eget hjärta och en massa tankar som hela tiden snurrar runt.
För samtidigt som jag uppskattar min cykel jävligt mycket så kysser jag (nästintill) aldrig den, jag har aldrig ens haft en tanke på att ligga med den och den är faktiskt av stål och aluminium så den värmer knappast mig. Inte fysiskt sett i varje fall.
Jag avskyr min situation och jag avskyr att såra folk, trots det lyckas jag alltid på ett eller annat sätt göra just det. I stort sett aldrig med avsikten att göra det, men inte desto mindre ofrånkomligt tyvärr.
Det värsta just nu är väl att jag känner mig väldigt ärlig, både mot mig själv och mot personen i fråga. Ändå får jag bara skit, jag får bara höra om hur denne mår och inte en tanke lämnas över till hur svårt det faktiskt är för mig att göra det här. I längden är det bäst och det är jag säker på.
Jag är inte en konservativ människa men jag tror nog inte att jag är redo för detta. Jag är för ung för att lägga så pass mycket tid och vikt på ett sånt här förhållande. Jag antar att jag vill vara med henne, men under dessa omständigheterna så fungerar det inte. Jag har så mycket annat som är viktigt som kräver mycket egen tid och space.
Förlåt. Men jag kan inte.
