federalmarcus

Men tillbaka till ämnet: Norge och Utöya.

Har suttit som limmad på aftonbladet.se och nrk.no nu i säkert 6timmar i sträck. Visst har jag haft mina avbrott för att återgå till facebook, samt diskuterat med närmre vänner kring händelsen. Men jag har hållit mig uppdaterad med jämna mellanrum på, ja säg en 10 minuter.

Det är så jävla tragiskt, hemskt, otroligt, ofattbart, ja, orden räcker inte till. Hur i helvete (gillar inte att svära, men..) kan man göra något sådant? 
Speciellt när han själv vet att det han gör är så makalöst fel. Han säger själv "Det jag gjorde kändes förfärligt att utföra, men det var nödvändigt.."

Liv har blivit tagna, något som aldrig kan ersättas. Idag finns det botemedel för mycket, men inte för dödsfall. Inte för sorg, kärlek, tårar och tomrum som detta. Jag själv är väldigt gripen av historierna och händelserna, men jag sitter framför en datorskärm, många många mil bort från där detta faktiskt ägde rum. Om jag blir rörd, som knappt varit utanför dörren idag, hur står det då till med alla de som förlorat någon anhörig. Eller för de som fortfarande är i chock och kommer ha ett trauma utan dess like?

Att han då även har mage att säga att han vill ha en talarstol under häktesförhandlingarna och dessutom vill bära en "tempelriddar"-uniform. Själv får man dåligt samvete bara man missar en tid eller glömmer plocka ur diskmaskinen. Men det är tydligen inga problem att mörda en skara på 90+ personer och sedan ställa krav.

Äckligt är vad det är. Finner inga fler ord för det. 

ALLA mina tankar har oavbrutit gått till Norge, Utöya som Ö och symbol, ungdomarna som mist livet eller anhöriga, föräldrar till barn som aldrig mer kommer finnas i deras fysiska närvaro och till alla andra som blir lidande av detta extrema attentat.

Jag vill även påpeka att Jens Stoltenberg, Norges statsminister, är den politiker som gjort bäst intryck på mig, någonsin. Och då bara på en väldigt kort tid. Fler av hans sort inom politiken.

Nu skall jag sova, det är så dags.