You can't hide, You can't run.
Lämna mig ifred, ångestjävel.
Jag har hela tiden känslor, minnen och tankar som jagar mig. Ständigt, ständigt, ständigt.
Jag försöker fly dem genom att umgås en massa med vänner, försöka hitta "sällskap" på annat håll och grejer.
Men jag vill inte påstå att det hjälper. Jag menar, klart att det betyder så galet mycket att ha så bra vänner i sin närvaro, men det ersätter inte inte den tomhet jag saknar.
Klart andra förhållanden har varit jobbiga att ta sig ur, eller kanske inte mitt första äkta förhållande. Det var verkligen hur lätt som helst i jämförelse med de andra två styckna seriösa jag haft. But nothing can be compared to you. Det har fan gått över ett år nu sen vi gjorde slut. Eller snarare jag (varför alltid jag?!). Still, you won't disappear.
Det känns lite dumt att skriva det men det är bara ett förhållande jag verkligen haft svårt att ta mig igenom.
Är det någon jag vill ha ett förhållande med igen, så är det dig.
Men av någon anledning är jag inte stabil nog att inleda ett igen, så jag vägrar som sagt att berätta. Men det tär på mig att inte få vara ärlig mot dig, när jag vet att vi delat allt en gång.
Troligtvis är det därför jag ältar det här, jag hoppas väl i någon mån att du ser det. Men samtidigt inte. Jag är så jävla kluven och allting hoppar från dag till dag.
Jag vill må bra, inte bara tillfälligt.
Empty apartments.
Bah, väldigt dålig uppdatering här. Inte för att jag tror någons själ blir väldigt brydd av det, men jag känner att skall jag ha något sånt här så får jag ändå lägga lite effort i det.
Just nu är en jobbig tid i mitt liv. Jag vill ha något så hårt att jag har svårt att tänka på annat. Men samtidigt så vet jag (vet inte, men är relativt säker) att jag inte kan behålla det tillräckligt länge, så jag vågar inte ge det en chans.
Att det skulle vara såhär jävla svårt att komma över var sjukt oväntat.
Jag behöver dig, men jag är fel för dig i min nuvarande sits. Jag behöver vara ett svin ett tag framöver. Jag behöver uppleva och vara impulsiv. Göra allt jag inte hunnit med tidigare. Därför vågar jag inte, för jag är rädd för mina känslor.
Rädd att något ska brista, som det en gång tidigare gjort.
Hade jag varit 25år gammal eller äldre nu, hade jag troligtvis inte tvekat en sekund, men jag är för ung för det än.
Jag kan se mig med dig i framtiden, men mer än så har jag inte sagt till dig personligen. Du tycker likadant, det har du sagt. Och jag litar på dig.
Men jag vågar inte säga allt annat jag tänker på, till dig. För det skulle bara försätta dig i en väldigt olämplig sits och försvåra din situation märkvärdigt mycket. Jag vill att du ska gå vidare, men jag vill inte släppa dig (as crazy as it sounds).
Jag vågar till exempel inte berätta för dig att jag drömmer om dig, säkert två gånger i veckan, att jag var dag tänker på dig minst en gång genom olika paralleller som jag drar, att jag fortfarande är så gaaaalet attraherad av dig, att jag saknar din röst nåt så enormt mycket, att bara hålla om dig just nu vore som att förlora 137kg övervikt på en sekund.
Det är så mycket saker du borde veta, men som du inte får veta.
I won't drag you into that shit again, not until I'm stable enough to know myself and all of my functions.
