Standing where you left me.
Jag kan inte släppa dig, har jag insett. Och uppenbarligen kan du inte släppa mig. Troligtvis har du ändå kommit längre än mig i bearbetningsprocessen. Jag har stängt in den även om jag alltid tänkt på dig på ett eller annat vis.
Nu är det hårt, jag vet att efter detta inlägget kommer jag gå och borsta mina pliggar, klä av mig och hoppa i säng och efter sömnen kommer jag må bättre. Jag kommer inte vara hel men jag kommer ha släppt det mesta för stunden och klarar ännu en dag.
Visst låter detta emo?
Couldn't care less dock. Och i övrigt så ser ändå nästan ingen denna bloggen så jag behöver inte oroa mig över att någon ska skratta åt mig, tänka något som troligtvis inte stämmer eller göra åtlöje av mig.
Men som sagt, hade jag brytt mig så hade jag sagt det.
Jag behöver en stabil grund just nu, jag behöver någon bestämd yta under mina fötter. Betong. Något.
Just nu känns det som att jag svävar fritt och vid många tillfällen är det hur lugnt som helst. Vid vissa tillfällen är det till och med bättre än förut, tror jag. Vem är jag att yttra mig om det, det var för längesedan jag senast upplevde den stabila, mysiga betongen under fötterna, all äkta kärlek, så genuin och fin. GAY, pah. Låter som jag vet fan inte vad, men jag skiter i vilket. Jag är också en människa och jag har också behov av att yttra mig. Dessutom behöver jag sluta jämföra mig med andra.
Jag har tack vare vissa i min omgivning trappat ner på det, men det är en del av mig och jag, hur mycket jag än skäms för det, säga att jag ändå relativt ofta gör det. Jag jämför mig med andra. Frågar mig: Vad är det jag har som ingen annan har? Varför skall jag vara så speciell? Varför har jag så lyckliga och fina minnen? Förtjänar jag det mer än någon annan?
Äh grubbla får jag göra en annan dag. Nu skall jag sova, efter pliggarna ofc.
G N.
