federalmarcus

Ibland trivs jag med det. Oftast faktiskt. Men emellanåt skrämmer det mig, det tänker jag inte neka till.

Jag hittar bara rätt utomlands, inte längre i mitt eget land. I min egen värld.

Idag är det bara sjukt skönt att vara. Underbart väder, good old Pabst Blue Ribbon finns på systemet, cykeln ska iväg på en sväng och jag har sovit mer än någonsin känns det som. Allt är bara som det ska vara.

Jag är även sjukt glad att jag har så mycket att se fram emot i sommar:

I slutet på månaden kommer mina favorittjejer hem från sin backpackingresa i Sydostasien.

Örnsköldsvik på ett bmx-event med hela Sveriges åkare.

En resa till både London och Italien är bokad till nästa månad.

Snart slipper jag pendla till Malmö varje dag för att jobba på ett jobb jag sliter ut mig på.

Resan jag ska göra är med en tjej jag träffat ett fåtal gånger bara. Spännande.

Roskilde med det bästa gänget, i sommar.

Det känns som att även om inte allt verkligen går av stapeln så kommer min sommar bli jävligt bra ändå. Det känns som att livet flyter på och inte motströms. Utan precis dit jag vill att det skall bege sig emot.

Livet äger.

Eftersom att jag inte har något tvång att vara med den så spenderar jag desto mer tid med den.

Men visst, det är bara dumt av mig att jämföra något materiellt med ett livsfenomen som faktiskt har en egen hjärna, ett eget hjärta och en massa tankar som hela tiden snurrar runt.

För samtidigt som jag uppskattar min cykel jävligt mycket så kysser jag (nästintill) aldrig den, jag har aldrig ens haft en tanke på att ligga med den och den är faktiskt av stål och aluminium så den värmer knappast mig. Inte fysiskt sett i varje fall.

Jag avskyr min situation och jag avskyr att såra folk, trots det lyckas jag alltid på ett eller annat sätt göra just det. I stort sett aldrig med avsikten att göra det, men inte desto mindre ofrånkomligt tyvärr.

Det värsta just nu är väl att jag känner mig väldigt ärlig, både mot mig själv och mot personen i fråga. Ändå får jag bara skit, jag får bara höra om hur denne mår och inte en tanke lämnas över till hur svårt det faktiskt är för mig att göra det här. I längden är det bäst och det är jag säker på.

Jag är inte en konservativ människa men jag tror nog inte att jag är redo för detta. Jag är för ung för att lägga så pass mycket tid och vikt på ett sånt här förhållande. Jag antar att jag vill vara med henne, men under dessa omständigheterna så fungerar det inte. Jag har så mycket annat som är viktigt som kräver mycket egen tid och space.

Förlåt. Men jag kan inte.

känner mig snarare instängd och bortskyfflad. in i ett hörn typ.

inte för att jag har något emot hörn, så länge man kan smycka dem med vad man vill. vilket jag inte kan.

så därför hatar jag hörn just nu, eftersom mitt hörn inte är ett ljust och livfullt ett.

jag har så jävla mycket energi och så mycket bra grejer jag kan komma på att göra, som faktiskt har betydelse. till skillnad från mitt jobb. "kul".

brukar vara så galet positiv, tur att man får några rader till att skriva av sig också. så att man får ut den andra sidan av mig emellanåt. allt går inte att stänga in, inte under en längre tid i alla fall.

2 veckor kvar till simpel session och då ska jag fan ha the time of my life i några dagar, sen har jag några kära backpackervänner som kommer hem. sen är det inte långt till my girl from another world kommer. så det är en del att se fram emot, allt inom 2 månader. så jag ska nog rycka upp mig.

god natt.

Detta landet får mig bara att må dåligt just nu och jag vet inte hur länge det tänker hålla i sig. Men jag vill tillbaka och det är det enda som finns i mitt huvud.

Är väl halvkär i en tjej som befinner sig på flygplansavstånd, men som bor i Sverige. Men även lite småförälskad i en annan som jag träffade på andra sidan atlanten. 

Jag önskar att jag inte grubblade så jävla mycket. Jag önskar mycket. Jag önskar att jag var mer inne på min bmx och inte hade tid med annat. Dessvärre är min största önskan just nu att bara åka tillbaka till USA och inte komma tillbaka.

Fast det finns en hake: jag har alldeles för värda vänner som är nästintill omöjliga att skiljas ifrån.

Jag visste redan då att jag skulle falla, vare sig om det skulle gå fort eller långsamt. Timingen är inte på min sida och det är kanske sällan den är? Förutom med tågtider, då brukar jag faktiskt ha det rätt gott ställt.

Det är lite jobbigt att du skapar ett tomrum, som du samtidigt fyller. För när du sen inte är här och sticker iväg under en längre tid, så tar du med dig utfyllnaden men tomrummet består. Det känns inte rättvist. 
Jag är så jävla glad att jag snart drar till USA men samtidigt så känns det ack så deprimerande och ledsamt att jag kanske inte får chansen att lära känna dig bättre. Kanske alls? I alla fall inte på ett bra tag.

Ja det är asgött när vi ses, men vad i helvete. Det känns inte så jävla givande att må sjukt gött bara några timmar per vecka. En gång i veckan är väl i snitt hur ofta vi ses och visst. Oftast inte förrän mot kvällen = några få timmar. Det är väl lugnt, jag har ingen brådska. Men så fort vi inte ses så är det så jävla stelt och det händer fan inte mycket på din front.

Är ingen överdramatiserande människa, men det är Bara jag som hör av mig. Du hör bara av dig om du ska svara på något. "GÖTT". Kan ju vara jag som tänker lite för mycket, men det här är faktiskt ovanligt för mig. Kanske är det bara just det - ovanligt. Men det räddar inte resterande delar av veckan när jag inte är van vid denna känslan. Jag kräver inte så mycket, men lite bekräftelse och kanske någon riktlinje?!!!!?!?!?!??!?! TYYY

Må asbra i några timmar per vecka och känna sig helt jävla oviss resten. Värt eller inte värt, det är frågan.

Det är möjligt att det är trist att det blir så p.g.a en sådan anledning men jag bryr mig fan inte. Hade jag inte haft min bmx och mina vänner därikring så hade jag nog blivit sänkt som fan. But guess what? Nu har jag dem. Och det är allt jag egentligen behöver just nu.

Samtidigt tvekar jag nog lite på den sista meningen där. Är det verkligen allt jag behöver?

Plugg & jobb i övrigt, drar rätt hårt på min tidslinje. Känner mig hela tiden fullbokad och får aldrig någon riktig avslappning. Skall bara komma ikapp sen så ska jag nog bli stabil. Men lär det hända? Usa närmar sig med stormsteg.

EDD OUT.

Vem fan vet egentligen om de är redo vid denna åldern?

Det är inte rimligt att veta. Inte enligt mina beräkningar. Visst, jag är ingen forskare. Men någonting döljer sig ändå bakom den lilla pannan jag har. Eller är den ens så liten? Aja, inte större än Figges i alla fall.

Men back to business:
Man kan inte hitta någon, sen efter någon gång så känner man "uh-oh" jag är nog inte redo. Verkligheten ser inte ut så. Man vet inte det på ett ögonblick. Det är inte som att falla ögonblickligen för någon. Detta tar tid.

Det är inte "Damn this is gooooood. Nu är jag redo!"

Man lär inte känna någon på någon enstaka gång av dejter/träffar. Man får gärna vara lite realistisk och ge det några veckor. Och under de veckorna behöver man inte redan ha bestämt sig eller stålsatt sig på ett och samma spår. Utan man måste verkligen ge det ett ärligt försök.

SEN, kan du få känna om du är redo eller inte. Inte innan. Sån är lagen.

Detta är ämnat dels till en kompis, eller inte till honom. Utan om honom. Men det är även egna tankar. Saker som jag har brottats med flera gånger, både i teorin och i praktiken.

Bli inte redo, vänta inte på att bli det heller. Som en god vän till mig skulle ha sagt: Fyfan, kör bah. 
Om det är rätt så blir det bra. Om det inte är det så blir det inte det. Ta risken, för då får du chansen på köpet.

Folk är så trångsynta, eller ja, absolut inte alla och absolut inte på alla områden. Men det är lustigt.

Nu har jag så mycket i huvudet, saker som jag vill få ut men när allt kommer samtidigt så kör det ihop sig. Typiskt mig.

Såg precis "Hur många lingon finns det i världen?". En jävligt givande och underbar film, faktiskt. Typiskt exempel på trångsynt folk, som dessutom blir överbevisade. Men så ska det ju vara i en film, det ska sluta bra.

"Fast sagoslut finns inte i verkligheten". Fast det tycker jag, men det blir kanske inte exakt som man tänker sig, så på så vis är det enklare att förutspå filmer. HELT klart!

Nu virrade jag säkert bort mig från mitt huvudämne, men vad fan. Jag får fortfarande fram ord som jag känner är meningsfulla åtminstone. So I'm all gooood.

Gårdagen var rätt lustig, inget jag kommer gå in något närmare på, inte händelsevis i alla fall. Men man kan höra så mycket skit om personer, men om man skiter i att lyssna och skaffar sig en egen uppfattning så får man i 95% av fallen en helt annan uppfattning. Jag älskar det också. Det får mig att känna mig snäppet vassare än andra, även om det inte är så egentligen. Men det duger för mig, för det är jag som blir påverkad och det får mig att må bättre. Ibland får man nog faktiskt känna så. Egot måste också få sitt, annars mår man inte vidare bra i slutändan.

Självklart ska man ha respekt för andra och deras åsikt. Få andra att må bra, stötta dem och allt därtill. Men ibland är det fan bara att köra sitt eget och skita i andra. Variation behövs.

Och ja, jag är medveten om att klyschorna sprudlar.

Fan livet är bra jävla häftigt. Och idag kommer inget åt mig på något djupare plan. För jag har exakt allt jag behöver. Resterande är bara saker jag vill ha, och jag kan faktiskt klara mig utan. Med smärre problem.

Visst är jag mitt uppe i en konstig förvirrad grej, som jag får dålig respons från och kommunikation är väl ungefär lika med noll. Eller, där ljög jag. Den är inte noll, men nära.

Anyways, jag har ett inlägg till som ska upp så detta ger jag upp nu.

Jag tänkte bara skriva att jag är i ett förvirrat stadie och jag hatar att jag plötsligt blir så förändrad p.g.a impulsiva händelser. Händelser som utvecklar sig åt rätt håll men som helst plötsligt tar en tvärvändning.

Ingenting. Det är så mycket jag förstår av dig. Av ditt sätt att vara, av ditt sätt att ge respons, av ditt sätt att avge signaler och allt annat som du inte gör.

Som en kompis för längesedan sade: 
"Blyga personer gör mig osäker." 

Nu vet jag inte om det är blyg det handlar om, men likväl är jag ytterst osäker. Ditt ointresse skiner, men du vill träffas? Du vill kyssa mig, eller vill du(?), men du vill inte ses längre än ett par timmar. Din avsaknad på innehåll i dina ord är så uppenbar.

/Förvirrad_kille-91Xx